Jag har tränat mindfulness sedan 2013 – och utbildade mig till mindfulnessinstruktör 2020. När jag utövar mindfulness då övar jag mig bland annat i att ha ett accepterande förhållningssätt till mig själv och min tillvaro; att acceptera att just nu är verkligheten så här oavsett vad jag önskar, vill eller tycker.
Men att acceptera betyder inte att jag måste tycka om, stå ut med eller nöja mig med saker som går emot mina värderingar och avsikter. Tvärtom är acceptans ett första steg mot förändring. Det är först när jag ser situationen som den är, som jag kan arbeta konstruktivt för att hitta lösningar.
Det kan gälla allt ifrån att ha tråkiga arbetsuppgifter, en irriterande chef eller en jobbig svärmor till att ha smärta eller sorg. Att försöka acceptera och börja arbeta för förändring utifrån det. Eller försöka acceptera och släppa taget om det som inte går att fixa till, det är också en förändring.
Jag säger inte att det är lätt med acceptans, och det får absolut lov att ta tid – men oftast, i slutändan, blir det där ”monstret” lite lättare att leva med med tiden!
Här är ett exempel på hur acceptansen förändrat mitt liv
Jag lever med kronisk smärta i armar och axlar sedan ett antal år tillbaka och tidigare, när mina barnbarn ville leka och busa, så sa jag oftast: ”Nej det går inte, jag får så ont i mina armar och axlar när jag leker”. Jag undvek till och med att lyfta upp de minsta barnbarnen. Något som gjorde mig ledsen, men också arg. Jag kände ilska, skuld och skam över att min kropp inte klarade av att leverera som tidigare.
Jag bestämde mig för att börja öva på att acceptera smärtan, och sa följande till mig själv när jag gjorde saker som jag tidigare avstått ifrån: ”Jag accepterar att jag har smärta just nu. Jag tycker inte om det, men jag vill inte fastna i smärtan. Därför väljer jag att göra saker som gör mig glad, ger mig energi och som ger mitt liv mening.”
Idag leker och busar jag med mina barnbarn och gör saker på min fritid och i mitt arbete som jag inte skulle ha gjort tidigare. Visst, jag vet att jag förmodligen får ökad smärta efteråt och måste vila lite extra, men det ger mig så mycket glädje och energi när jag gör det, så det är det värt. Jag har insett att valet är mitt, att genom att acceptera min smärta och leva med den istället för att kämpa mot den så har jag fått ett rikare liv.
Mindfulnessövningarna gör mig också mer avslappnad, vilket ju även det bidrar till minskad smärta.
Kanske mindfulness är något för dig med?
Med värme,
Mona